-

Det här är ju verkligen ingen kärleksblogg eller känsloblogg heller för den delen men jag kan ibland tänka och fundera över hur en människa som har varit hela din värld, som har betytt mer än någon annan någonsin har gjort kan försvinna ur ditt liv inom loppet av ett par minuter. En person som har hjälpt dig växa upp, stått vid din sida genom tonåren och vicevers a. Helt plötsligt så finns den människan inte där, du vet att du aldrig mer kommer att kunna ta upp mobilen och ringa mitt i natten, eller promenera under ett paraply och prata om livet, döden och kärleken, du vet att boken som han lämnade på pallen breved sängen kommer att ligga kvar där tills du någon gång i framtiden tar mod till dig och flyttar den. Du vet att ni aldrig mer kommer att träffas, iallafall inte förutom de där enstaka, ångestdrabbade tillfällena då ni av en händelse kliver på samma tågvagn eller promenerar på samma gata. Det är oundvikligt, jag menar, ni har ju ändå rört er i varandras närhet de närmaste åren och Stockholm är inte så stort som man ibland kan känna.