YOUR EYES LIKE MINE, THE COLOR OF ICE
Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva den här kvällen med ord, men ska försöka. Vi satt ner i Dramatens Lejonkula, jag och Madde på första raden. Dekoren såg ut att vara kvar från en barnpjäs, det låg en ko på golvet och ett rådjur vid scenkanten. Mitt framför oss stod Niki, eller Malin Dahlström, och sjöng med en så otrolig röst så jag hade kårar längs ryggraden, i en och en halv timme i sträck. Hennes hår var tovigt och på kinderna hade hon målat röda och svarta streck. Fjädrar och kedjor hängde från hennes hals, liksom från resten av bandmedlemmarnas, hennes händer och ögon glittrade och runt fotlederna satt bjälror. Varje gång hon öppnade munnen infann sig en euforisk känsla och jag ville aldrig att glädjemolekylerna i bröstet skulle sluta hoppa. Inombords kändes det precis som att kasta sig ut för en klippa och flyga. Det var helt otroligt.
När den sista tonen dött ut reste sig folk från sina platser och försvann ut genom den svarta dörren. Inte jag och Madde, vi stannade kvar och hoppades på att de skulle komma tillbaka ut på scenen igen. Gissa om de gjorde?! Stammade rätt osammanhängande fram oändliga tack och berättelser om gåshuden och bästa upplevelsen i mitt liv. Malin tackade tillbaka, tog min hand, och drog mig till sig i en kram. Helt paff vände jag mig till bandmedlemmen Gustaf som stod breved mig och sa att jag fortfarande skakar. Han blir så glad över att vi kom och pratade med dem, sa han. Och jag blev så glad att jag ens hade chansen att se något så otroligt på två meters avstånd. Det känns som om det här är en kväll att komma ihåg för resten av livet.
(Malin och Gustaf från Rodeo)
Kommentarer
Trackback
